Kina med några av sina hundar. En av dessa svarta godingar i bilden är dessutom JCH.

Text & photo: © Torsti Mäkinen

En bild som denna berättar i sig en hel del om det starka psyket hos Kinas hundar.

Vid Kallsjöns nordöstra strand i Jämtland tar Kristina "Kina" Edh emot mig. Hennes gård ligger på en sydsluttning med en sagolikt vacker utsikt mot Åreskutan. I hundgården står ett tiotal Gordon settrar och 2 engelska dito och skäller ut mig, dock med glatt viftande svansar. Efter en snabbvisit till hundgården har jag blivit vederbörligen visiterad och godkänd av de svarta, långhåriga och mycket frimodiga jyckarna. Lugnet lägger sig åter över hundgården och vi går in i huset och sätter oss vid det dukade kaffebordet.

Kina föddes i en jagande familj. Hennes far höll sig med stövare, odresserade visserligen som brukligt var på den tiden, men duktiga jakthundar. Det var därför naturligt för Kina att fortsätta med jakten i sin fars fotspår. Fjällen lockade dock mera än de djupa, mörka skogarna och 1986 köpte hon sin första Gordonsetter, Vinstamarkens Pino, en hanhund. Det var mera av en slump som det blev en Gordon, det kunde lika gärna ha blivit någon annan setterras. Med denna hund nådde hon till 2:a Ökl på jaktprov, dressyren höll inte längre än så och Pino kunde vara orolig i fågelsituationer. Pino fick dock många cert på utställningar och blev grunden till Kinas uppfödning med namnet Zettertjärns som senare utvecklades till en av de mera framgångsrika i landet inom jakthundsuppfödningen.

Hennes hängivna och framgångsrika arbete för att få fram bra jakthundar uppmärksammades så småningom även högre upp inom fågelhundshierarkin, inte bara av jägarna som gärna köpte hennes hundar. Åren 1997, -98, -99 och 2001-2004 blev hon av Svenska Gordonsetterklubben utnämnd till Årets Uppfödare och år 2000 fick hon fram Årets Unghund. Hon har jaktprovsmeriterat alla sina hundar, har en handfull segrarklassvinster att vara stolt över och av hennes nuvarande hundar tävlar fyra i Skl.

Starka, uthålliga, vädertåliga hundar med en brinnade jaktlust och en stor envishet i söket efter fågel under ussla förhållande lyfter Zettertjärns Kennel till en av de framgångsrikaste i Norden.

"Varför går det då så bra för henne, det är knappast av en ren slump som hon lyckats så bra och så länge som hon gjort?"

- Jag avlar på jaktegenskaperna och en funktionell exteriör i första hand. Mina hundar är ganska små och kompakta med en grov, stark benstomme, det är faktiskt lite racerstuk över dem. Det ger också hundar som håller ihop under jakten och har en bra fysisk uthållighet. Gordonsettern är i grunden en lugn och stabil hund som är mentalt uthållig i jakten, envis med andra ord, och som inte skyr dåligt väder, inte ens när det försämras till uruselt. Det är de egenskaperna jag vill behålla i mina hundar. För att uppnå detta mål linjeavlar jag en del, dock inte alltför hårt. Jag använder gärna lite "udda", d.v.s. mindre kända hanar och undviker avelsmatadorer. Linjeaveln ger mig den fördelen att jag känner blodet och hundarnas förtjänster och brister och därigenom vet jag vad jag kan behålla eller förbättra och vad jag skall undvika.

"Men linjeavel brukar ju ibland förknippas med hotande avelsdepression och ärftliga sjukdomar, hur hanterar Kina det?"

- Jag känner som sagt hundarna i och bakom min linje mycket väl, detta hjälper mig inte bara att bevara jaktegenskaperna, utan också hur jag skall hantera ärftliga defekter. Hundar som jag misstänker för att vara anlagsbärare för icke önskvärda egenskaper eller defekter slår jag ur aveln

Vet dessa lekande ungdomar att de kan vara släkt med varandra sedan 1968?

direkt. Hittills har jag klarat mig ganska bra men peppar, peppar, man kan aldrig gardera sig helt i någon form av avel. Naturligtvis tar jag nu och då in nytt blod utifrån för att avelsbasen inte skall bli för trång. Däremot tar jag avstånd från ren utavel, t.ex. när man gång efter gång tar in utländska hundar i aveln. Det leder bara till att man tappar kontrollen över sina linjer eftersom det vanligtvis är mycket svårt att ordentligt kontrollera upp hundar t.ex. från mellan- eller Sydeuropa. Men jag är ändå inte helt främmande för experiment. I min senaste tilltänkta avelstik har jag tagit in gammalt, rent Gordonsetterblod, utan inblandning av engelsk setter (se fotnot), genom att para med en hane som har sådant blod i sin linje. Detta för att förbättra exteriören och för att få in lite av den utmärkta vilfinnarförmågan som de gamla Gordonsettrarna var kända för. Men hur som helst, "hemligheten" med mina avelsframgångar består av två enkla principer. Dels att jag kan mina hundar utan och innan långt tillbaka i tiden, dels att jag skoningslöst slår ut vissa hundar ur aveln!

Årstiden tillåter inte jaktliga övningar när vi beger oss ut på en myr för fotografering av några av hundarna. De får dock springa en stund för kameran och vi kommer osökt in på hunddressyr och träning. Det är på jakter och jaktprov som Kina marknadsför sina hundar. Under hösten jobbar hon som fjälljaktguide och hundförare och går på jaktprov med hundarna däremellan. Det gäller alltså att de inte bara är omsorgsfullt avlade, väl socialiserade och husbehovsuppfostrade, de måste också vara lättförda och lydiga i markerna. Kina gör i det här avseendet det lätt för sig själv och hundarna. Efter en grundläggande lydnadsdressyr för att få kontakt med och ledarskap över hundarna använder hon ytterst få signaler ute i markerna.

Det stora flertalet av Gordons används kanske på fjällen men de är också erkända som mycket dugliga och produktiva jaktkompisar även i skogen.

Kina använder få signaler när hon för sina hundar. Under prov är hon ibland aktiv på gränsen till vad domarna tål.

- I princip lär jag hundarna bara en inkallnings- och en stoppsignal. Istället kräver jag att de skall kunna detta till 110 %, de är ovillkorliga kommandon. Jag för sedan hunden med några variationer av stoppsignalen, uppmärksamhetssignaler kanske man kan kalla dem. Jag är nog en ganska aktiv förare, ibland på gränsen till vad jaktprovsdomarna tål. Samtidigt tycker jag om att ge mina hundar stor frihet men under ett visst ansvar, inte så att de får jaga okontrollerat och hämningslöst. Jag vill inte ha hundar som är nedtryckta utan sådana som jagar självständigt och med stor glädje. Detta resulterar visserligen i att de någon gång kan förbryta sig men det tar jag med jämnmod, jag får igen det med råge i form av arbetsglädje och uthållighet.

Eftergång och jakt av förbjudet vilt kontrollerar jag med stoppsignalen. Jag tränar det precis överallt, även inomhus och kräver alltid omedelbar lydnad. Det skall inte vara några "kamelligg" utan "Pang i backen".

Det är lätt att tro att Kina klarar av att bibringa sina hundar dessa färdigheter. Hon håller dressyrkurser nu och då, när hon har tid. En av hennes kursdeltagare undrade en gång "varför hon inte försökte sig på en karriär i det militära?!" Ett målande uttryck för den vikt Kina lägger på lydnadsdressyrbiten.

"När hon nu har en sådan känsla för disciplin infinner sig osökt frågan om hur hon hanterar hunden i fågelarbetet utan att riskera hundens arbetsglädje och friskhet i avancen?"

Att uppfödning av djur inte är någon 100% exakt vetenskap bevisar denna uddafärgade krabat vid matskålen.

- Jag har rätt starka ståndanlag i mina hundar och tar ut dom på fjället vid 6 - 7 månaders ålder. Jag låter dom komma för fågel i kontrollerade situationer så att de inte kan jaga hejdlöst, gärna leder jag dem upp mot en äldre hund som står. På så sätt nöter jag in ett positivt beteende, bromsar hunden lugnt med lina, istället för att, som ofta brukligt är, bli arg, gapa, skrika och blåsa i visslan efter en hund som förföljer hejdlöst och därefter bära tillbaka den i nackskinnet. Genom att ta det lugnt i fågelarbetet stressar jag inte upp hunden vilket skulle kunna medföra många olika typer av felbeteenden som viltskygghet eller trög avance. Genom att ta det lugnt i fågelsituationer bevarar jag hundens friskhet i avancen och dess initiativförmåga att självständigt hantera fågel och ger hunden en möjlighet att utvecklas till sin fulla potential.

Skulle hunden trots allt gå efter fågel besinningslöst så gör jag ingen stor affär av det. Istället ger jag mig själv en bakläxa. Det är bara att åka hem och ta om lydnadsdressyren, sedan upp på fjället igen med lina på hunden. Ett misslyckande betyder bara att jag gått för fort fram och får ta några steg tillbaka.

På väg tillbaka från myren summerar jag i mitt stilla sinne allt som denna duktiga uppfödare och hundförare har lärt mig. Med ett visst vemod konstaterar jag att det är mycket som skall stämma för att år efter år ta fram jakthundar av en hög och jämn kvalitet. Få är i den situationen att de kan hänge sig helt åt hundarna. Även den som har den möjligheten saknar kanske närhet till träningsmarker med god vilttillgång. Även om allt skulle stämma ifråga om dessa detaljer krävs det ytterligare en god portion kunskap och självdisciplin för att göra allt rätt på lång sikt. Småannonser om valpar till salu "från en intressant kombination", läs: "vi vet inte riktigt vad det kan bli av denna kombination" lär dominera annonssidorna i jakttidningarna även i framtiden. Hundarna från enstaka toppkennlar räcker inte till åt alla intresserade. Men de flesta av oss har ju alltid jagat med hundar från småskalig "köksuppfödning". Inte sällan kan vi ge hundarna från toppkennels en hård match. Men faktum kvarstår: Kunskap, kontroll och disciplin i aveln ger ett ordentligt försprång med bredd på lång sikt.

Innan vi skiljs åt beklagar jag mig över vissa brister i lydnaden hos den unga Engelsk settertiken jag har med mig som ressällskap.

- Ja, jag har tittat lite på er två. Den där lilla damen har snurrat dig helt kring sitt lillfinger, säger Kina och ler brett. Du får nog justera ert förhållande lite grann om det skall bli någon fågel i grytan med den hunden...

Jag stuvar in kameraväskan och tiken i bilen och styr söderut. Kastar en blick i backspegeln och ser de oskuldsfulla, jungfruliga setterögonen spana ut över vidderna som vi passerar. Sedan möter hon min blick i spegeln. Jag tänker på allt vad Kina sagt om lydnadsdressyrens betydelse för framgången. I morgon, min vän, viskar jag till den lilla tiken, i morgon börjar ett nytt liv för dig!

Kan man säga att den Engelska settern skyndade till hjälp när den jagande Gordon settern var nära att utrotas i slutet av 1960 talet?

Fotnot: Mot slutet av 1960- talet hade den svensk-norska Gordon settern gått ned sig betänkligt ur jaktlig synpunkt. För att rädda rasen som jakthund gav den Norska Kennelklubben tillstånd att införa Engelsksetterblod i Gordonsettern genom en korsningsparning som utfördes 1968. Avkomman registrerades sedan i ett särskilt register. Räddningsoperationen lyckades och hundarna registrerades senare om i det vanliga registret. I dag är den svensk-norska Gordonsettern stark i jaktligt hänseende.